”Utmaningen är nog mest en själv.”
Planetskötare. Ekobonde. Twitterbonde. Kärt barn har många namn. Men Adam Arnesson från Mullhyttan är inte heller den typiske bonden som kämpar i det tysta. Faktum är att han inte ens ville bli bonde när han var liten.
”Nä, jag var inte så sugen på det först. Jag är ju uppvuxen här på gården och bilden jag hade av yrket var mycket jobb och dålig lönsamhet. Både inom familjen och i branschen. Men det där ändrades i 15-årsåldern när jag förstod lite mer om vad det innebar, att det inte bara handlade om traktorer.”
En tanke växte hos Adam. En idé om att förvalta gården och sätta sin egen prägel på den. Mamma Berit och pappa Thomas hade på 90-talet ställt om gården till KRAV och det var något Adam själv såg effekterna av. I dikeskanten såväl som i luften, bland blommor och bland bin. Men nu var det dags att ta nästa steg.
”Som jag ser det handlar ett hållbart jordbruk om så mycket mer än att bara producera mat. Det förenar allt. Biologisk mångfald, pollinering, rena vatten… Som bonde ansvarar man för en helhet och då kan exempelvis djur, om man nu har det, inte bara ses som kött, utan som ett sätt att ta hand om planeten. Köttet blir då så att säga en biprodukt.”
Därav epitetet planetskötare. Och om man nu ser sig som en sådan (vilket väl låter som det enda vettiga med tanke på klimatkrisen), ligger den stora utmaningen i att producera mer mat på samma yta - utan att tumma på hållbarheten. Ganska snart (år 2050) är vi nämligen 10 miljarder människor som ska mättas.
"Som bonde ansvarar man för en helhet"
”Vi måste hitta en långsiktigt hållbar lösning. För min del handlade det om att jag inte ville ha fler djur på gården, det var aldrig något alternativ. Jag hade tankarna på att ställa om mot mer växtbaserat, men det var först när jag bråkade med en mjölkbonde på Twitter som lösningen dök upp.”
Bråket (eller snarare diskussionen, för Adam är ingen bråkig typ) uppstod under det så kallade ”mjölkkriget”, som bröt ut 2014 när Svensk Mjölk drog Oatly inför Marknadsdomstolen.
”Jag skrev att jag tyckte det vore kul om någon som Oatly kunde stödja en mjölkbonde i att ställa om. Det tyckte killen var larvigt. Då mailade jag Oatly samma kväll. Carina svarade dagen efter och på den vägen är det.”
Carina (Tollmar) är Oatlys hållbarhetschef. Hon kopplade ihop Adam med Elin Röös, forskare på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), som gjort flera studier på området. Och det ledde till ett forskningsprojekt kallat ”Den hållbara gården - finns den?” där teori kunde omvandlas till praktik.
”Jag kan ju tycka att jag gör bra saker här på gården, men om jag inte vet hur det påverkar klimatet, då är det ju bara gissningar. Detsamma gäller Elin, fast tvärtom. Nu fick vi en chans att se hur hennes teorier funkade i verkligheten.”
Teorierna byggde bland annat på att öka andelen vegetabilier för humankonsumtion (alltså mat som människor kan äta). Så Adam började använda sin mark på ett lite annat sätt. En del gick till att odla ärt- och baljväxter, en annan till grönsaker. Och havren som tidigare gått till djuren gick nu till havredryck istället.
"Vi minskade klimatpåverkan till hälften"
”Det gick ungefär som vi hoppats på. Vi dubblade mängden mat i kalorier som kommer ut från gården och minskade klimatpåverkan till hälften. Samtidigt har vi lyckats bibehålla den biologiska mångfalden och hålla landskapen öppna.”
Fantastiska resultat ur ett klimatperspektiv alltså, men bönder (om några) vet vad begreppet ekonomisk realitet innebär. Även här ser det dock positivt ut. Dels har Adam idag mer pengar i kassan, dels har diversifieringen (alltså att inte bara satsa allt på ett kort, som exempelvis köttdjur) inneburit en lägre risk.
”Det största hindret när man står inför beslutet att ställa om sin gård är såklart ekonomin. Att man kan göra det här utan att äventyra gårdens framtid. Har man drivit den i generationer är man inte lika riskbenägen. Ska vi kunna skapa förändring krävs därför långsiktighet och politiska initiativ.”
Adam pratar sig varm om behovet att rikta stöden till produktion av biologisk mångfald, snarare än att bara dela ut pengar beroende på hur mycket mark man har. Alltså att man som bonde borde få betalt i förhållande till hur stor nytta man gör för samhället. Men han tycker också att fler måste vara med och dela på risken. Livsmedelsproducenterna exempelvis.
”Om vi nu ska ta steget mot mer vegetabilier, måste vi veta vilka grödor vi ska odla, hur vi bäst odlar dem och se till att vi får skäligt betalt för dem. Vi behöver dessutom bygga upp kunskap om nya grödor. Då blir företag som utvecklar produkterna oerhört viktiga. Vi måste samarbeta mer och dela på riskerna. Man kan ju inte bara börja odla ärtor och så står man där och kan inte sälja dem.”
"Det känns ju som en dröm. Att få fler att ta vara på samma möjligheter"
När projektet nu istället omfattar ytterligare nio gårdar, är det trots allt mycket som är sig likt. Det är fortfarande Elin Röös på SLU som leder forskningsarbetet men den här gången ingår det även i ett EU-finansierat projekt om hållbart lantbruk kallat UNISECO.
Var kommer epitetet ”Twitterbonde” ifrån då? Jo, Adam nöjer sig inte med att bara städa upp sin egen gård, utan vill vara med och påverka, göra sin röst hörd. Och därför är det väl inte mer än rätt att låta honom få sista ordet i den här intervjun.
Adam, vad tror du blir den största utmaningen för dem som deltar i projektet?
”Jättesvårt att säga. Det kan vara så olika. De största utmaningarna har vi ju försökt ta bort… Nä, utmaningen är nog mest en själv.”